Senaste inläggen

Av Camilla - 13 april 2013 21:18

Finns det energi till att börja blogga igen?
Vi får se!

Av Camilla - 8 augusti 2012 10:52

Vad avgör att en viss person är ens vän? Hur ska en vän vara?
Under årens lopp har min syn på vänner förändrats och jag har lärt mig se vilka som är ens riktiga vänner och vilka som inte är det. Jag har förlorat vänner och jag har fått nya. De nya har förlorats och ytterligare nya har tillkommit. Vissa man trodde var ens vänner har visat sig inte vara det och vissa man inte trodde var så nära har visat sig vara mycket närmare än jag trodde.
Enligt mig har man familjen, bästa vänner, nära vänner, vänner och bekanta.
För familjen berättar man massor och man vet att det man säger stannar där och de ställer upp i vått och torrt.
För bästa vänner kan man säga allt, vad som helst, och de finns alltid kvar. De ställer upp oavsett vad de egentligen tycker om det man säger. En bästa vän ska även kunna säga sanningen om vad de tycker utan att det blir sura miner. Jag känner att jag i vissa fall kan säga mer till min bästa vän än till min familj.
Nära vänner finns där, men iaf jag säger inte allt till dem utan det beror på vem det är.
Vänner umgås man med och skrattar och har skoj med, men de är inga jag skulle anförtro mig åt.
Bekanta är såna personer man träffar då och då och typ säger hej till och frågar om han/hon mår bra.
Frågan är vilka som ingår i vilken kategori.
Jag kommer aldrig att avslöja vilka som ingår i mina, men jag vet att jag kommer att ändra mig flera gånger under mitt resterande liv.
En sak jag HATAR är falska vänner. De som utger sig för att vara ens vänner, men sen när det kommer till kritan så är de inte ärliga. De pratar om en bakom ens rygg och de säger saker de inte menar och ljuger. Såna som vill att man ska tycka om dem. Jag vet vilka ni är och jag kommer att tänka mig för, inte bara en eller två gånger utan minst tre innan jag säger något till er. Säg inte saker som ni sen inte kan stå för eller inte menar. Säg sanningen direkt!
Jag har blivit sååå sårad av så många och jag hatar det.

Jag kommer att från idag tänka mig för i alla lägen. Jag vill inte bli sårad och jag vill inte såra någon.

Av Camilla - 5 augusti 2012 16:43

Är det så här svensk sommar kommer att vara i fortsätningen? Jag vill ha riktig sommar och jag vill ha det alla sommar månader. Inte bara några dagar.


SOMMAR KOM TILLBAKS!

Av Camilla - 1 augusti 2012 22:17

Jag har en last när det gäller sötsaker och det är CHOKLAD! Eller rättare sagt MÖRK CHOKLAD! Helst 70 % och över. Var på Coop i Bromma Blocks igår och hittade deras choklad avdelning. Fin choklad! Choklad praliner. Köpte choklad för 65 kr. Och fick 10 bitar choklad. Helt otroligt dyrt, men vissa smaker var jätte goda. Var inte sista gången jag köpte deras choklad praliner. Mmm...
Hade tänkt att påbörja min viktresa redan i juli, men hade inte orken att börja. Men snart så. Från och med idag blir det inge godis, läsk eller chips el liknande. Ska få bort sötsuget. Några kilon ska bort. Sen ska jag trappa ner på kolhydraterna, men absolut inte ta bort dem. Ska även börja motionera lite. Tänkte mig 2 ggr i veckan, raska promenader i någon vecka och sen lätt joggning 2 ggr i veckan. Känns som det är ett ganska bra mål.

Snart är det dags för bowlingen igen. Vissa dagar längtar jag och vissa dagar, som idag, så känner jag inget sug överhuvudtaget. På måndag är det halligan så jag hoppas att suget kommer.

Nä, nu är det sängen som gäller...

Godnatt!

Av Camilla - 18 juli 2012 09:32

Måste ju bara testa den nya appen. Kanske får mer lust att blogga nu när man kan blogga från mobilen, typ när man ligger i sängen el är på språng ute.

Har inte berättat här på bloggen, men jag är sen 3 månader tillbaks två barns mamma... Hur underbart som helst!
Mina fina tjejer!

Av Camilla - 13 juli 2011 20:26

Idag fick jag det beskedet som jag har fruktat så länge... Har fruktat det här i många många månader...

Min kollega, vän och "extra" mamma gick bort igår.

12 juli 2011 är ett datum jag kommer att komma ihåg i hela mitt liv. Som ett dåligt minne, men samtidigt har jag många bra minnen med henne.


HON träffade jag första gången den 14 januari 2005.

HON blev bara inte en kollega utan även en underbar vän.

HON har funnits vid min sida i vått och i torrt.

HON blev som en "extra" mamma.

HON var med när min dotter döptes.

HON var med när jag gifte mig.

HON har gett mig råd och gjort mig till en bättre människa.

HON har fått mig att skratta.

HON har fått mig att ge saker en andra chans och ändra åsikter helt.

HON var en av de mest fantastiska människor jag träffat.


Min fråga just nu är: VARFÖR? Varför skulle just detta ske henne?


Som sagt, vi har känt varandra sen januari 2005. Det var då jag började jobba på mitt första jobb inom barnomsorgen. Jag var nyutexaminerad förskollärare och var nervös inför det jag skulle ställas. Jag var 23 år och hade ALDRIG jobbat med barn tidigare.

Första gången jag träffade henne var på en planeringsdag som jag blev inbjuden till även fast jag först skulle börja 3 dagar senare. Jag kommer till stället vi ska vara på och HON kommer fram till mig och hälsar mig varmt välkommen. Hennes varma kram och hennes lugn fick mig att, från att vara super nervös, bli lugn och tänka att det här blir nog bra. Jag kommer ihåg att när jag gick därifrån på eftermiddagen kände ett väldigt lugn inför första "riktiga" dagen på jobbet tre dagar senare och mycket var hennes förtjänst. HON hade fått mig lugn bara av att vara den HON var.

Jag fick den äran att jobba på samma avdelning som henne. Redan från första dagen kände jag att HON var en människa jag skulle tycka om och komma nära. HON var bara sån. Nästan alla HON träffade kände så. HON utstrålade alltid en generös, varm och underbar känsla.


Tiden gick och vi kom närmare och närmare varandra. Jag kunde prata om allt med henne. HON sa alltid vad HON tyckte och var alltid ärlig utan att göra någon ledsen.


HON fanns där när jag separerade ur ett 6 år långt förhållande och HON stöttade mig både privat och på jobbet.


HON var den som jag berättade först för på jobbet att jag var gravid våren 2007.


HON var med när jag fyllde 25 år och hade en liten fest.


HON var den jag ringde till först på jobbet och berättade den glada nyheten att jag och min sambo fått en liten dotter. Dotter sa HON, det skulle ju bli en pojke... Hihi... Vi hade skojat om det innan...

Under min mammaledighet hade jag kontakt med henne och hon var alltid lika intresserad av hur det var med min dotter.

HON var med på min dotters dop och jag kände mig hedrad över att HON var med.


Hösten 2008 fick jag möjligheten att åka till Italien med jobbet och det nappade jag på, även fast jag då var mammaledig.

HON och jag delade rum och sååå roligt vi hade tillsammans. Alla våra små saker vi har för oss. T.ex på vilken sida vi skulle sova i sängen, vem som skulle ställa sminksakerna var och vilken sida av garderoben vem skulle ha.


När jag kom tillbaka från mammaledigheten blev det bestämt att jag skulle in på en annan avdelning och det var okej, men jag skulle sakna att jobba med henne. Men, precis innan jag började blev det ändrade planer och jag fick fortsätta jobba med henne. Jag var jätte glad!

Älskade verkligen att gå till jobbet och allt var ju inte för barnen utan att jag även tyckte om mina arbetskollegor och speciellt HON.


Hösten 2009, när jag jobbar 6 månader efter min mammaledighet, började HON få ont i magen. HON gick på undersökningar och blev halvtidssjukskriven november 2009. HON hade problem med gallan.

Jag kommer ihåg att HON haft problem med sin mage i några år tillbaka. HON hade klagat på att HON fick ont i magen efter sina utlandssemestrar, som HON var på minst en gång per år.

Några månader gick och i januari 2010 fick HON beskedet cancer i gallgången och bukspottkörteln. HON blev sjukskriven på heltid och nu var karusellen igång med en massa sjukhusbesök, undersökningar och provtagningar. Ytterligare någon månad senare beslutades det att man skulle operera bort tumören eftersom den satt så illa och det var det säkraste sättet att bli av med tumören.

Kommer ihåg när hennes man ringde, jag stod på Skokanonen och provade skor med min dotter, och berättade att man öppnat henne, men stängt lika fort eftersom man hittat metastaser i levern. Tårarna rann ner för min kind precis som de gör nu. Då tänkte jag: HON kommer att dö!

Nu började än ännu större karusell. Cellgiftbehandlingar för att ta bort de dåliga cellerna. Jag hoppades! HON mådde inge bra av behandlingarna, men HON stod ut för att ha en chans.


I augusti 2010 gifte jag mig och jag ville att HON skulle orka gå på mitt bröllop. Dagarna innan hade HON jätte jobbigt och det var ovisst ända in i sista sekund om HON skulle orka, men det gjorde HON. HON kom på mitt bröllop! HON orkade till och med vara med ett tag på festen.


Vi pratade mycket på telefon eftersom HON var mycket infektionskänslig och jag ville inte utsätta henne med alla de baciller jag kunde ta med mig från jobbet och min dotter.

I november 2010, tror jag det var, blev HON så dålig att HON behövde vistas på sjukhus. Jag åkte upp för att träffa henne eftersom jag blev orolig att det var hennes sista tid. Men, där hade jag fel. HON orkade och kämpade länge. Dagarna gick och blev veckor som även de gick och blev månader. HON låg inne på sjukhuset länge och då och då fick HON permission och kunde åka iväg några timmar eller åka hem någon dag. Många små infektioner i kroppen gjorde hennes kropp ännu mer känslig. Under åren 2011 pratade jag mest med henne i telefon, träffade henne bara 2 gånger eftersom jag INTE ville smitta ner henne med mina baciller. 

Det var svårt att träffa henne eftersom tårarna lätt kom. Det var så fel att just HON drabbats.

Veckorna gick och för varje gång jag pratade med henne i telefon kändes det som om en gnutta livsglädje försvann ur henne. Det kändes som om HON hade börjat accepterat att HON någon gång i framtiden skulle dö, frågan var bara NÄR?

Sista gången jag pratade med henne, juni 2010, så skulle HON ha möte med sjukhuset så att HON skulle kunna bo hemma med en del hjälp. Det fick hon. I några veckor, sen blev HON så pass sjuk igen att HON var tvungen att läggas in på sjukhuset igen. HON kom aldrig därifrån. HON somnade lugnt in den 12 juli 2011 med sin make och dotter vid sin sida.

HON har de senaste åren haft en tung kamp att utkämpa och HON orkade inte. Cancern tog hennes liv! Cancern tog hennes ifrån nära och kära! Många människor kommer att sakna henne! Många människor kommer att minnas henne länge länge.


Tårarna rinner!


Jag kommer att sakna dig!

Jag kommer att minnas vår tid tillsammans!

Jag kommer alltid att bära med mig det du och jag har gjort tillsammans!


Jag <3 HON

Av Camilla - 7 november 2010 21:58

Hej hopp!


Det var ett tag sen man var här inne och skrev något.

Har varken funnits lust eller tid. Man kommer hem och då gäller det att fokusera på familjen. Och sen så vet jag inte VAD jag ska skriva om. Händer inte så mycket just nu. Livet liksom flyter på. På jobbet har det hänt mycket, men det är ingenting jag skriver om här. Alla mina nära och kära vet vad det är och det räcker.

Ibland skulle man verkligen behöva sätta sig ner och skriva några rader bara för att få ur sig vissa saker, men en del saker är för känsliga att skriva om här.

Lillstumpan bara växer och växer. Helt otroligt vad tiden har gått fort. Snart fyller hon 3 år. Ibland känns det som om det bara är några månader sen jag låg där och skrek: "Gör vad som helst, bara det tar slut snart"

Men 3 år har gått och jag har sett världens finaste tjej växa upp och verkligen bli en egen liten individ. Hon är helt underbar. Jag älskar henne över allt och skulle göra allt för henne och för att hon ska må bra.


Nu ska jag gå och lägga mig, arbetsdag imorgon...

Av Camilla - 31 augusti 2010 22:23

Förberedelser...

             


Inne i kyrkan!

    


Nu är vi man och hustru!

      


Brudbuketten!

    


Bruden, brudgummen, bestman och tärnorna...   


Underbart...

   


Puss på dig!  


Ringen i brudbuketten!

                         

Skapa flashcards