Idag fick jag det beskedet som jag har fruktat så länge... Har fruktat det här i många många månader...

Min kollega, vän och "extra" mamma gick bort igår.

12 juli 2011 är ett datum jag kommer att komma ihåg i hela mitt liv. Som ett dåligt minne, men samtidigt har jag många bra minnen med henne.

HON träffade jag första gången den 14 januari 2005.

HON blev bara inte en kollega utan även en underbar vän.

HON har funnits vid min sida i vått och i torrt.

HON blev som en "extra" mamma.

HON var med när min dotter döptes.

HON var med när jag gifte mig.

HON har gett mig råd och gjort mig till en bättre människa.

HON har fått mig att skratta.

HON har fått mig att ge saker en andra chans och ändra åsikter helt.

HON var en av de mest fantastiska människor jag träffat.

Min fråga just nu är: VARFÖR? Varför skulle just detta ske henne?

Som sagt, vi har känt varandra sen januari 2005. Det var då jag började jobba på mitt första jobb inom barnomsorgen. Jag var nyutexaminerad förskollärare och var nervös inför det jag skulle ställas. Jag var 23 år och hade ALDRIG jobbat med barn tidigare.

Första gången jag träffade henne var på en planeringsdag som jag blev inbjuden till även fast jag först skulle börja 3 dagar senare. Jag kommer till stället vi ska vara på och HON kommer fram till mig och hälsar mig varmt välkommen. Hennes varma kram och hennes lugn fick mig att, från att vara super nervös, bli lugn och tänka att det här blir nog bra. Jag kommer ihåg att när jag gick därifrån på eftermiddagen kände ett väldigt lugn inför första "riktiga" dagen på jobbet tre dagar senare och mycket var hennes förtjänst. HON hade fått mig lugn bara av att vara den HON var.

Jag fick den äran att jobba på samma avdelning som henne. Redan från första dagen kände jag att HON var en människa jag skulle tycka om och komma nära. HON var bara sån. Nästan alla HON träffade kände så. HON utstrålade alltid en generös, varm och underbar känsla.

Tiden gick och vi kom närmare och närmare varandra. Jag kunde prata om allt med henne. HON sa alltid vad HON tyckte och var alltid ärlig utan att göra någon ledsen.

HON fanns där när jag separerade ur ett 6 år långt förhållande och HON stöttade mig både privat och på jobbet.

HON var den som jag berättade först för på jobbet att jag var gravid våren 2007.

HON var med när jag fyllde 25 år och hade en liten fest.

HON var den jag ringde till först på jobbet och berättade den glada nyheten att jag och min sambo fått en liten dotter. Dotter sa HON, det skulle ju bli en pojke... Hihi... Vi hade skojat om det innan...

Under min mammaledighet hade jag kontakt med henne och hon var alltid lika intresserad av hur det var med min dotter.

HON var med på min dotters dop och jag kände mig hedrad över att HON var med.

Hösten 2008 fick jag möjligheten att åka till Italien med jobbet och det nappade jag på, även fast jag då var mammaledig.

HON och jag delade rum och sååå roligt vi hade tillsammans. Alla våra små saker vi har för oss. T.ex på vilken sida vi skulle sova i sängen, vem som skulle ställa sminksakerna var och vilken sida av garderoben vem skulle ha.

När jag kom tillbaka från mammaledigheten blev det bestämt att jag skulle in på en annan avdelning och det var okej, men jag skulle sakna att jobba med henne. Men, precis innan jag började blev det ändrade planer och jag fick fortsätta jobba med henne. Jag var jätte glad!

Älskade verkligen att gå till jobbet och allt var ju inte för barnen utan att jag även tyckte om mina arbetskollegor och speciellt HON.

Hösten 2009, när jag jobbar 6 månader efter min mammaledighet, började HON få ont i magen. HON gick på undersökningar och blev halvtidssjukskriven november 2009. HON hade problem med gallan.

Jag kommer ihåg att HON haft problem med sin mage i några år tillbaka. HON hade klagat på att HON fick ont i magen efter sina utlandssemestrar, som HON var på minst en gång per år.

Några månader gick och i januari 2010 fick HON beskedet cancer i gallgången och bukspottkörteln. HON blev sjukskriven på heltid och nu var karusellen igång med en massa sjukhusbesök, undersökningar och provtagningar. Ytterligare någon månad senare beslutades det att man skulle operera bort tumören eftersom den satt så illa och det var det säkraste sättet att bli av med tumören.

Kommer ihåg när hennes man ringde, jag stod på Skokanonen och provade skor med min dotter, och berättade att man öppnat henne, men stängt lika fort eftersom man hittat metastaser i levern. Tårarna rann ner för min kind precis som de gör nu. Då tänkte jag: HON kommer att dö!

Nu började än ännu större karusell. Cellgiftbehandlingar för att ta bort de dåliga cellerna. Jag hoppades! HON mådde inge bra av behandlingarna, men HON stod ut för att ha en chans.

I augusti 2010 gifte jag mig och jag ville att HON skulle orka gå på mitt bröllop. Dagarna innan hade HON jätte jobbigt och det var ovisst ända in i sista sekund om HON skulle orka, men det gjorde HON. HON kom på mitt bröllop! HON orkade till och med vara med ett tag på festen.

Vi pratade mycket på telefon eftersom HON var mycket infektionskänslig och jag ville inte utsätta henne med alla de baciller jag kunde ta med mig från jobbet och min dotter.

I november 2010, tror jag det var, blev HON så dålig att HON behövde vistas på sjukhus. Jag åkte upp för att träffa henne eftersom jag blev orolig att det var hennes sista tid. Men, där hade jag fel. HON orkade och kämpade länge. Dagarna gick och blev veckor som även de gick och blev månader. HON låg inne på sjukhuset länge och då och då fick HON permission och kunde åka iväg några timmar eller åka hem någon dag. Många små infektioner i kroppen gjorde hennes kropp ännu mer känslig. Under åren 2011 pratade jag mest med henne i telefon, träffade henne bara 2 gånger eftersom jag INTE ville smitta ner henne med mina baciller. 

Det var svårt att träffa henne eftersom tårarna lätt kom. Det var så fel att just HON drabbats.

Veckorna gick och för varje gång jag pratade med henne i telefon kändes det som om en gnutta livsglädje försvann ur henne. Det kändes som om HON hade börjat accepterat att HON någon gång i framtiden skulle dö, frågan var bara NÄR?

Sista gången jag pratade med henne, juni 2010, så skulle HON ha möte med sjukhuset så att HON skulle kunna bo hemma med en del hjälp. Det fick hon. I några veckor, sen blev HON så pass sjuk igen att HON var tvungen att läggas in på sjukhuset igen. HON kom aldrig därifrån. HON somnade lugnt in den 12 juli 2011 med sin make och dotter vid sin sida.

HON har de senaste åren haft en tung kamp att utkämpa och HON orkade inte. Cancern tog hennes liv! Cancern tog hennes ifrån nära och kära! Många människor kommer att sakna henne! Många människor kommer att minnas henne länge länge.

Tårarna rinner!

Jag kommer att sakna dig!

Jag kommer att minnas vår tid tillsammans!

Jag kommer alltid att bära med mig det du och jag har gjort tillsammans!

Jag <3 HON

 

Mia

12 augusti 2011 14:41

Jättefint skrivet, Camilla. Usch, livet är verkligen orättvist. Jag tror att hon hade samma känslor för dig som du för henne...

Stor kram....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Finns det energi till att börja blogga igen? Vi får se! ...

Vad avgör att en viss person är ens vän? Hur ska en vän vara? Under årens lopp har min syn på vänner förändrats och jag har lärt mig se vilka som är ens riktiga vänner och vilka som inte är det. Jag har förlorat vänner och jag har fått nya. De nya ...

Är det så här svensk sommar kommer att vara i fortsätningen? Jag vill ha riktig sommar och jag vill ha det alla sommar månader. Inte bara några dagar.   SOMMAR KOM TILLBAKS! ...

Jag har en last när det gäller sötsaker och det är CHOKLAD! Eller rättare sagt MÖRK CHOKLAD! Helst 70 % och över. Var på Coop i Bromma Blocks igår och hittade deras choklad avdelning. Fin choklad! Choklad praliner. Köpte choklad för 65 kr. Och fick 1...

Måste ju bara testa den nya appen. Kanske får mer lust att blogga nu när man kan blogga från mobilen, typ när man ligger i sängen el är på språng ute. Har inte berättat här på bloggen, men jag är sen 3 månader tillbaks två barns mamma... Hur unde...